Hejsan sötisar, väntar på att min pappa ska komma hem med maod till mig så tänkte skriva av mig lite..

Inatt kunde jag inte sova av någon anledning, låg bara och tänkte och så. Sen börja jag tänka på mitt gamla lag och helt resan och allt som hänt, kom en liten tår faktiskt om jag ska va ärligt haha. Så vill skriva av mig nu.

Jag började spela fotboll när jag var 5 årmen slutade eftersom jag va lat, sen började jag igen när jag var 8. Jag Började älska det mer och mer och jag blev bättre och bättre. 

Tillslut var det hela mitt liv, på riktigt. Allt jag gjorde va att längta till träningarna efter skolan. När jag kom till träningarna kunde jag slappna av och va med mitt älskade bästa lag. Vi var en familj och vi stöttade varandra genom allt.

Vi blev bättre och bättre och 2009-2010-2011 var vi riktigt riktigt bra. Vi vann nästan alla matcher hur lät som helst, vi vann skåneserie A flera gånger, vann alla cuper runt i skåne vi kom till, blev inbjudna på proffscuper och såå vidare. Alla visste vilka Dalby var och alla visste att vi var bäst (ÄLSKAR MITT LAG, JA). Vi blev rankade som bland de 3 bästa i hela sverige för vår egen ålder, och 5 bästa för 96or. 

Allt jag gjorde var för mitt lag och fotbollen, fotbollen var mitt allt och jag trodde inte jag skulle kunna leva utan den, för det var då ja gfick ut all min frustation, ilska, panik, glädje, tårar, skratt, allt. 

Sen kommer det en dag. 29e maj. 2 dagar efter min födelsedag. Vi spelar lundacupen för att få lite uppvärmning inför gothia cup och alla skånelagsuttagningar. Vi spelar final och jag har bollen, hade precis dribblat av en spelare så jag hade skithög fart och skulle precis slå en långboll till Linnea, sen bara smäller det. Jag vet inte vad som hände, jag har ingen aning om jag trampade fel, blev knuffad, kom in i hen närkamp eller någonting. Jag har ingen aning! Men jag ligger iallafall där, och vet inte hur länge det va svart för helt plötligt står alla runt mig, alla spelare, alla tränare och alla föräldrar. Jag bara säger gång på gång "den är av, den är av, den är av". Jag visste inte vad som var av och jag hade inte ont, men det kändes som att min ben låg på andra sidan planen, det var typ helt tomt. Dom försöker res mig men det går inte så min tränare lyfter ut mig, sen börjar jag skika att han ska släppa mig och så börjar jag springa och då smäller det igen och denna gången hamnar min knäskål på vaden, mmmmmmmmmm äääckligt. Pappa kör mig till sjukhuset och vi sitter där i flera timmar och det ända dom säger är att knäskåln är ur led och att jag måste gå med en skena i 2 veckor sen ska allt vara bra. 

Jag åker hem och går med den jävla skenan och kan inte spela och så, får gå med kryckor också. Efter en vecka ringer dom från sjukhuset och säger att vi ska åka in så dom kan kolla på det. När vi åker in får vi träffa en riktigt knädoktor som säger att något ledband förmodligen är av, men sålänge det inte korsbandet så ska det läka snabbt. Men det läker aldrig och jag går sjukhusbesök istället för att gå på skånelagsuttagningar, läger, matcher, cuper, jag vet inte. Jag missar det viktigaste skånelägret som var den allra sista uttagningen. Det är någon vecka innan gothia och jag får reda på vad som hänt efter många röntgenbesök. Benmärgen mosad,knät ur led, spricka i knäskålen, men det värsta.. korsbandet av. När jag fick höra det bröt jag ihop. Jag låg hemma i 4-5 dagar utan att göra någonting. Sen bara sket jag i allt. När jag fick veta att jag kanske aldrig mer skulle få spela fotboll, iaf inte på mer än 1 år, så ville jag bara dö. Jag sket i skolan, fick F i 6 ämnen, var aldrig hemma, började röka osv. När jag opererades var nog edn jobbigaste tiden. Kunde inte röra mig, kunde inte gå eller någonting, jag var helt handikappad och kunde inte gå till skolan på 1månad. Så ja, jag sket i helt enkelt, orkade inte. Var jättedeprimerad. 

Nu är jag iallafall frisk i mitt knä tack vare rehabträning, mina vänner, mitt lag och främst min pappa. Mitt lag las dock ner under tiden jag var skadad så hade inget lag att komma tillbaka till så spelar inte längre men om jag hade kunnat hade jag verkligen spolat tillbaka tiden och spelat om den finalen. Det kändes som att mitt liv tog slut. FAN!!!! 

 

Orkade inte skriva mer därför den slutade så plötsligt men det är väl typ min historia. Saknar allt, laget, fotbollen, friheten, tränarna, gemenskapen, till och med motståndarna.
Fotboll ä och kommer alltid vara mitt allt, finns inget jag saknar mer än mitt älskade lag och fotbollen. 

 

Puss /bett